På ett fönster kan man hitta många olika typer av beslag och dessa har varierat i utförande genom tiderna. De gamla beslagen är tex. gjorda av en smed medan de nya är maskinellt framställda.
De olika beslagen fyller olika funktioner på en fönsterbåge, de är inte bara till för syns skull. Man kan dock säga att äldre beslag är mera dekorativa än nyare. Ta som ex det vänstra gång-och hörnjärnet som är en 1700 tals modell och jämför med motsvarande till höger om denna som är från 1800 talets andra hälft. För att inte jämföra med hörnjärnen till höger. Den delen som sitter i karmen och som gångjärnet hänger i kallas för i detta fall för stubbhake. Hörnjärnen till höger är som nämnts av senare modell och där saknas funktionen som gångjärn. Gångjärnen har vid denna tid blivit separerade från hörnjärnen och blivit ett eget beslag.
Här kan vi även se skillnaden mellan två gångjärn. Den vänstra, som är ny, har ett plattare avslut medan den högra, som är en äldre modell, har ett droppformat avslut.
Det var ingen regel att äldre tiders fönster var öppningsbara utan man kunde nöja sig med ett vädringsfönster per rum i vissa fall. I sådana fall var bågarna fastspikade i karmen utifrån.
Hörnjärnens funktion är att stabilisera det öppningsbara fönstret så att det inte hänger ned sig i ytterkant. I moderna bågar sitter hörnjärnen oftast infrästa på bågens insida, om det överhuvudtaget finns några. På icke öppningsbara fönster var det inte ovanligt att man struntade i hörnjärn, då de ju satt fast i karmen behövdes inte den extra stabiliteten.
För att hålla fönstret stängt, eller öppet, finns det många olika beslag med olika utseenden men med samma funktion. En ögla ska träs på en"pinne". Det är de korta, handvarporna, som är själva "stängnings/låsningsbeslaget" och de långa, stormhasparna, som används vid vädring. Det finns ingen ”spänningsfunktion” motsvarande de moderna fönsterlåsen på de gamla handvarporna utan man får vrida stjärthaken, "pinnen" eller slå i märlan handvarpan sitter fast med längre in i bågen för att öka spänningen och tätheten på fönstret. Stormhasparna sitter på gångjärnssidan på bågen.
Fönster med "handvarpor" från 1800 talet med stjärthakar i karmen.
I de gamla fönstren satt det bara en enkel båge på utsidan. Då det blev kallare fram på hösten så tog man helt enkelt och satte på lösa innebågar på karmens insida. På bilden till höger ser vi några innanfönsterbeslag. Överst till vänster en skruv som man skruvade fast innebågen med i karmen och överst till höger ett innanfönstergångjärn. Lägg märke till den löstagbara axeln. På våren när det började bli varmare skruvade man bort skruvarna, drog ur axlarna ur gångjärnen och lyfte ned bågen. Detta gav ett svalare och i viss mån ljusare rum. Underst ett par låsningsbeslag till de innebågarna som satt framför de öppningsbara ytterbågarna så att man fortfarande kunde vädra.
På mittposten kan vi se hålet efter skruven som har låst den vänstra innebågen, den högra innebågen är öppningsbar och har gångjärn.
De flesta beslag kommer att tas bort från bågen vid en renovering. De kommer i så fall att avfärgas, avrostas och grundmålas med rostskyddsfärg.
Detta hörnjärn är avfärgad, avrostad, grundmålad och fastskruvad med nya rostfria, syrafasta, kullriga spårträskruv.
Beslag före och efter
Kopplingsbeslag som genom åren har blivit målad så många gånger att funktionen har upphört. Till höger ser vi ett renoverat kopplingsbeslag.
Låsbeslag före och efter renovering.
Hörnjärn före och efter.
Från början var hörnjärn och gångjärn kombinerade som beslaget under, detta är från 1800 talets andra hälft. Vid en målning av den här bågen har gångjärnets skador bara spacklats igen och målats över. Skruvarna var vanliga spånskiveskruv som har rostat och orsakat skador på virket. Se vidare i mappen virket i gamla fönster för att se skador som kan uppstå.